Om man bortser från ekonomiska, sociala och miljöfrågor och bara koncentrerar sig på fredsprocessen så skulle min israeliska drömregering vara en centerkoalition bestående av Kadima (Tzipi Livni som premiärminister), Labour (Ehud Barak som försvarsminister) och Likud (Bibi Netanyahu som finansminister).
På det sättet får man en bred majoritet som utesluter extremister på högerkanten (dels bosättare och dels förhoppningsvis de ultraortodoxa som kräver stora bidrag utan att själva bidra). Likaså behöver man inte söka stöd hos kommunistiska och mindre seriösa partier som "Green Leaf".
En bred centerkoalition kan forma den breda majoritetsbas som krävs för en trovärdig fredsuppgörelse med palestinierna. Och endast en bred centerregering kan göra trovärdiga och långsiktiga kompromisser.
Media: DN, DN2, SVD, SvD2, SvD3, AB,
Inlägg
Min fråga till Ylva Johansson (S): Har du inte misslyckats?
23 timmar sedan
4 kommentarer:
Men Netanyahu är väl en extremist på högerkanten? Han är för bosättningar, för att behålla all ockuperad mark, har har sagt nej till alla fredslösningar och var den som krossade Oslo-avtalet.
Jag betecknar inte Netanyahu som extremist på högerkanten. Han är mer hårdför i sin retorik men har definitivt accepterat en tvåstatslösning. Netanyahu är också hårdare än Livni, Barak eftersom han i sin retorik tydligt sagt att han inte kan tänka sig att dela Jerusalem.
Jag håller inte heller med om att han krossade Oslo-processen. Den dog mer i samband med den andra intifadans utbrytelse. Däremot gick den i stå under Netanyahus tid som premiärminister men det berodde lika mycket på Arafats oförmåga som på Netanyahus.
Netanyahus motto brukar vara att säkerhet måste råda innan fred kan uppnås. En fred utan säkerhet är ingen riktig fred.
Detta låter lite mycket som ett tal för Netanyahu men är endast ett försök att nyansera. Min röst hade lagts på en annan kandidat.
Men Netanyahu har ju sagt att han vill behålla Golan-höjderna och bygga ut bosättningarna på västbanken. Är inte det mot tvåstatslösningen och mot fred?
Det stämmer att Netanyahu är mer restriktiv i vad han är villig att ge upp i förhandlingar med palestinierna. Jag delar inte hans syn i vad som är en framkomlig väg i förhandlingarna med palestinierna utan ser utbyggda bosättningar som ett avgörande hinder för fred.
Däremot har Netanyahu erkänt palestiniernas rätt till ett eget land som ska komma till genom förhandlingar och det är det som är avgörande i om man tror på en tvåstatslösning eller inte. Enligt mig är dock hans förhandlingsposition alltför låst för att han ska komma nånvart. Därför förordar jag en annan premiärminister.
När det gäller Golanhöjderna är jag dock benägen att hålla med honom i princip även om jag kanske skulle vara mer pragmatisk i förhandlingar. Syrien har bedrivit anfallskrig mot Israel flertalet gånger. Detta borde kosta dem något. Även efter en fredsuppgörelse.
Skicka en kommentar