torsdag 18 juni 2009

En riktig midsommarKrantz!

Igår utnämndes riksdagsledamoten Tobias Krantz till ny högskole- och forskningsminister efter Lars Leijonborg.

Jag har arbetat en hel del med Tobias och kan säga att det finns inte någon som skulle vara mer kompetent eller förtjäna posten bättre. Tobias är en klarsynt, engagerad och resultatorienterad politiker som kommer att göra ett fantastiskt jobb. Jag har en stor respekt för honom, hans fingertoppskänsla och hans integritet.

Som Jan Björklund sade under presskonferensen har Tobias också en härlig humor och en sund självdistans. Jag skulle också sätta en slant på att han har det roligaste skrattet i politiken.

Ett stort grattis!!

Media: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB

torsdag 11 juni 2009

Avgång med flaggan i topp

Lars Leijonborg har meddelat att han avgår som högskole- och forskningsminister. Många, och då särskilt medierna, har under de senaste åren ifrågasatt honom som minister och han har ofta fått låga betyg. Dock inte på grund av hans gärning som minister utan för att han satt kvar efter att partiledarposten gått till Jan Björklund.

Men faktum är att han gjort oerhört bra ifrån sig som minister. Han har genomfört den största forskningssatsningen i Sverige under modern tid och nyligen rodde han i hamn att Sverige kommer få det europeiska forskningscentret EES. Dessa två saker i sig räcker och blir över för att räknas som en mycket lyckad ministerkarriär.

Lycka till Lars!

Media: Dn, DN, SvD, SvD, AB, AB

tisdag 9 juni 2009

Låt inte SD definiera Sverige

Nu är EU-valet över och det var en stor framgång för FP. Härliga 13,6%!

Nästa år är det val igen och Sverigedemokraterna lurar fortfarande i farstun. I det här fallet tycker jag som Promoe och Timbuktu. Man försvarar sig bäst med tydliga åsikter och en och annan sång.

torsdag 4 juni 2009

Den politiska hemvisten

Jag tycker alltid att det är spännande att gör politiska tester på nätet. Vart hör jag egentligen hemma? Har jag engagerat mig i rätt parti? Vilka andra partier ligger mig nära? Hittills så verkar det som om jag känner mig själv förvånansvärt bra.

Hans Bergström skriver i DN om ett test som Åke Ortmark låtit de politiker han intervjuat göra. De flesta av dem har också hittat rätt parti enligt deras ideologiska övertygelse men det finns några intressanta undantag. Jan Eliasson t ex är egentligen folkpartist och EU-kandidaten Marita Ulvskog är lika mycket vänsterpartist som socialdemokrat.

Frågan är då hur det kommer sig att personer med något oklar ideologi ändå engagerar sig och tar sig upp inom partier som de egentligen inte hör hemma inom. Handlar det cyniskt om politiska karriärmöjligheter? I vissa fall är et säkert så men för de allra flesta handlar det nog om att man hittat en gemenskap på det sociala planet. Man har engagerat sig, skaffat vänner och så har det rullat på. Omvänt så fungerar nog också politiken så att man kanske från början går med av sociala skäl och sedan formas ens åsikter av den miljö man befinner sig i. Ju längre och tidigare man engagerat sig desto mer övertygas man om just "sin" rörelses åsikter.