Durban II och FN:s vara eller icke vara

Durban II och Irans presidents tal på konferensen har med rätta rört upp många känslor. Röster har t o m höjts för att vi ska lämna FN då den tagits över av diktaturer och länder som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Exemplen på FN:s misslyckanden när det gäller de mänskliga rättigheterna är många och reaktionen hos dem som vill att västländer ska gå ur FN och bilda en egen internationell organisation är på många sätt naturlig. Besvikelsen på FN blir ju extra stor när förväntningarna har varit så höga.

Jag är en FN-vän och anser att FN behövs. Dels så finns det många FN-organ och program som gör mycket gott i världen men framförallt behövs det en arena för global diskussion mellan alla världens länder - oavsett om vi tycker om dem eller inte. Problemet i Sverige har varit att det socialdemokratiska styret så länge gett oss en bild av FN som alltigenom gott. Detta har lett till inflaterade förväntningar på FN och vad organisationen ska kunna åstadkomma.

Men FN är inte mer än sina medlemsstater och de beslut som tas där är politiska, jäviga och präglade av den politik som majoriteten av dess medlemmar står för. Därför bör vi inte lämna FN utan istället justera vår syn på organisationen och framförallt våra förväntningar på den.

FN:s medlemsskap såg annorlunda ut när deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs och jag tror det hade varit omöjligt att inom ramen för FN få till ett lika långtgående dokument idag. FN utnyttjas idag för att försöka flytta den internationella konsensusen bakåt när det gäller de mänskliga rättigheterna. Därför är det bra att Sverige deltar i Durban II för att bevaka så att detta inte sker. men eftersom agendan inte gått framåt är det rätt att inte representeras på politisk nivå. Det var också rätt att tydligt markera när representanter gått över gränsen - så som EU-kretsen gjorde mot Ahmadinejad.

Uppdatering: Det verkar som om SvD håller med om att vi måste förändra vår syn på FN.

Rådet för diktaturers inbördes beundran

Jag är en stor vän av internationellt samarbete och multilateralism. Därför blir jag uppriktigt bedrövad när jag ser hur FN mer och mer korrumperas av sina egna medlemmar.

FN:s råd för mänskliga rättigheter bildades för att råda bot på FN:s undermåliga arbete med mänskliga rättigheter. Tyvärr har rådet blivit en plattform för diktaturer att hålla undan verkliga MR-problem från dagordningen.

En viktig reform var rådets "Universal Periodic Review (UPR) mechanism" som på ett "objektivt" och "icke-politiserat"skulle undersöka medlemsländernas uppfyllande av sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter. Jag kom ihåg när Jan Eliasson (som var med och designade rådet) uttryckte sin stolthet över reformen. Undrar vad han skulle säga idag?

Organisationen UN Watch följer FN:s arbete och har nyligen släppt en rapport om FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Det är deprimerande läsning. UPR-sessionerna har inte fungerat alls. De har istället blivit ett forum för diktaturer att hylla varandra. Endast 8 av rådets 47 medlemmar har använt UPR på ett konstruktivt sätt.

Bara i förra veckan sades följande om situationen i Kina:

Egypten prisade Kinas "endeavor to protect human rights and socio-economic development" och sade "we understand the need of China to keep the death penalty." Iran gratulerade Kinas "efforts to promote human rights" och lyfte fram "the negative impact of the internet," uppmanade Kina att utöka censur för att förbjuda "defamation of religion." Kuba prisade Kina som ett "exceptional country," och uppmanade Kina att verkställa "stict compliance with law. . . to prevent people disguised as human rights activists from trying to destroy the state."

Det är svårt att idag se FN som ett föredöme när det gäller MR elle rinternationella frågor. Istället får man se det som produceras där som en bild av hur det står till i världen. Den bilden är inte ljus.

Krigsbrott ska utredas

Min principiella inställning är att krigsförbrytelser och övergrepp i krig ska utredas och om man finner att brott begåtts så ska de ansvariga lagföras. Många filmer har gjorts om detta ämne. en som påverkade mig mycket var "Casualties of War" med Sean Penn och Michael J Fox.

Jag blev därför ledsen att höra att Ehud Olmert sagt att alla israeliska stridande i Gaza ska få immunitet. Nyheten var dock förvrängd av TT och SR (inget ovanligt). Vad Olmert egentligen sade var att Israel ska ge all möjlig juridisk hjälp till de soldater som stridit för Israel.

I samband med konflikten i Gaza har uttrycket "krigsbrott" använts som ett slagträ i den politiska debatten. Främst från vänster- och Palestinahåll. Man har inte varit särskilt intresserad av att titta på fakta utan har från början dömt Israel som en grov förövare. Devisen "innocent until proven guilty" har aldrig varit aktuell för de flesta. Begreppet "krigsbrott" har blivit en del av den allmänna demoniseringen av staten Israel och har använts på ett kategoriskt och onyanserat vis.

På ett sätt förstår jag Israel när man motsätter sig att gå med i ICC. Det internationella samfundet ser inte Israel på ett objektivt sätt och man diskrimineras ständigt i FN-sammanhang. Inget säkerhetsråd samlas och ingen skriker "krigsbrott" när Israel anfalls och raketer regnar ner över civilbefolkningen. I många länder anmäls israeler för krigsbrott som en del av en politisk kampanj för palestinier. En intressant artikel som belyser kriterierna är denna med Prof. Natan Lerner.

Samtidigt pågår det runt om i världen en mängd konflikter där man kan misstänka att krigsförbrytelserna är ännu grövre, utan att det internationella samfundet blir särskilt upprört. I dagarna pågår t ex ett krig på Sri Lanka där regeringstrupper slagits mot en terrororganisation. För Israel syns detta som att det internationella samfundet har en dubbelmoral där Israel ensamt ansätts och pekas ut. Den israeliska armén, IDF, är ju också den armé i världen som har striktast "codes of conduct" när det gäller behandlingen av civila. Israel har också en tradition av hårda egna granskningar. Se tex denna brittiska kommentar:



Oavsett detta får övergrepp inte ske. Och om det finns misstankar om övergrepp och förbrytelser måste detta undersökas. Det är då viktigt att det sker på ett opartiskt och objektivt sätt. Och att alla parters agerande undersöks, inklusive Hamas, och att ingen sida granskas hårdare än den andra.

Inom det här rättsområdet är det också mycket som är oklart och när det gäller vissa frågor finns det inga tydliga riktlinjer. Frågor som är viktiga för det internationella samfundet att reda ut är t ex:

Vad är proportioneligt våld när man rättfärdigt svarar på angrepp enligt artikel 51 i FN-stadgan (den om rätten till självförsvar)?

Vilken är ansvarsfördelningen när det gäller civilas säkerhet när en part använder civila som sköldar, använder civila byggnader som militära installationer och avskjutningsramper? I vilka lägen får man och i vilka lägen får man inte skjuta tillbaka om man blir beskjuten från ett civilt område?

Hur beakta frågan om uppsåt? Är det en förmildrande omständighet om man av misstag (utan uppsåt) skadar eller dödar civila? Kan det övehuvudtaget vara fråga om ett krigsbrott vid ett sådant tillfälle?

Uppdatering: Jag läste precis denna intressanta artikel av en brittisk soldat.

Relaterade artiklar: Svd, TV4, Sydsvenskan, DN, Expressen, SR, Aftonbladet, SII, DN, Svd

Stening är barbari

När jag läser i DN att en ung flicka blivit stenad till döds vrider det sig i magen på mig. Jag mår illa och vreden stiger inom mig. Vi måste bekämpa den här grymma och oetiska handlingen med alla medel. Vad som gör saken ännu mer avskyvärd var att flickan var ett offer. Hon hade blivit våldtagen. Det var hon som skulle tas om hand och andra som skulle straffa. Hur kan världen vara så skev ibland?

EU är självklart den spelare på världsarenan som har störst möjlighet att påverka andra länder. Dels genoom dialog och dels genom en klockren policy kring biståndet som garanterar att stöd inte går till diktaturer som bryter mot mänskliga rättigheter.