När min mormor var 16 år vändes hennes trygga tillvaro i en liten stad i Ungern upp och ner och hon togs till Auschwitz där hon skildes från sin familj som mördades. Nästan ett år senare räddades hon från lägret Bergen-Belsen, utmärglad och sjuk av tyfus. Jag har svårt att sätta mig in i hur det är att förlora hela sin familj och tagen som slav när man är sexton år. I en tid när man ska gå i skolan, leka och bli kär blir man istället uppdragen ur sin tillvaro och tagen till ett helvete.
Idag är mormor 80 år. Hennes umbäranden under kriget har gjort henne flera år äldre och förutom de psykiska besvären med ångest, depression och mardrömmar har hon också fått fysiska krämpor. Jag märker att såren inte försvinner i hennes sinne. Snarare blir de större med åldern. Häromdagen berättade hon att hon inte längre minns sin systers röst, vilket gör henne ännu ledsnare.
Ibland tycker jag att min mormor är jobbig men samtidigt är hon en fantastisk person som tagit sig igenom kriget och byggt upp en ny tillvaro och familj i Sverige. Hennes historia får aldrig glömmas.
Artiklar: Sydsvenskan, DN, UNT, Kvällsposten, Expressen, Hallandsposten, DN, SvD
Uppdatering: Jag märker att en del bloggar likställer palestiniernas situation med Förintelsen, eller säger att palestinierna är det yttersta offren för Förintelsen. Det är mycket osmakligt och ett hån mot Förintelsens offer, dess överlevande och allas vår historia.
Inlägg
